Ambassadören åkte igen, tåg efter tåg efter tåååg... Kom fram till en skola långt borta. Skulle träffa årskurserna 4, 5 och 6, hålla eftermiddagsfortbildning för lärarkollegiet och på kvällen föräldramöte. Hela årskurserna ungefär sextio elever samtidigt skulle via tystnadsmagin komma in i gymnastiksalen och en timmes upplevelseprogram skulle börja.

Ganska genast märkte jag en elev som tidigare har bott i min hemstad. Eleven har sedan litet barn hört till dem som kommit till upplevelserummet en gång i månaden. Det betyder att eleven under sin dagvårdstid, sin förskola och sina första skolår regelbundet har fått bok- och berättelseprogram en gång per månad under hela sin barndom. Den muntliga berättelsen börjar alltid upplevelsestunden, barnen får därefter berätta om de personliga inre bilder som berättelsen har skapat i deras huvud, sedan funderar barnen på vem de skulle ha varit om de hade fått vara med i berättelsen och därefter tar de möjligen ställning till någon etisk sak i berättelsen via en hemlig röstning. Eleven var den absolut första att vifta och markera med sin hand i alla skeden av upplevelsestunden. Det gick inte att ta miste på glädjen!

Det här har jag gjort förut, ofta, ofta. Lyckan i att var den som vet vad som följer i programmet, tryggheten i vissheten - Dethär kan jag, jag har gjort detta många gånger och jag kan visa er, mina klasskamrater, hur detta görs.

Vi såg varandra! - Eleven och ambassadören, det var ett bekräftande möte - för oss båda två.